Torsdag 11 aug

En ny dag i Manama.

Denna dag hade vi gjort upp med syster Agneta att vi skulle besöka HIV/aidsprojektet Thusanang.

Thusanang har sina lokaler inom sjukhusområdet och vi presenterades för kontorets personal. Vi fick veta hur man lägger upp det viktiga arbetet med att informera och sprida kunskap om HIV/aids och hjälpa de familjer som är drabbade. Ordet thusanang är sotho och betyder "låt oss hjälpas åt" och projektet har 6 - 7 anställda och fler än 200 volontärer som arbetar ute på fältet.

Man hjälper och vårdar de sjuka och smittade , och man hjälper de barn som blivit föräldralösa så att de  bl.a. lär sig att laga mat och ordna vardagen så att de kan klara sig i skolan. Thusanang lever helt och hållet på gåvor och Svenska kyrkan är en av de stora givarna.

Den här dagen skulle vi besöka Mabandu församling. Mr Manala kom med bilen, och denna dag kom också Mrs Makurane för att följa med som tolk åt mig. Det var härligt att träffas igen, för Mrs Makurane var en av våra gäster i Gävle för två år sedan. Vi äntrade den lilla lastbilen som tog oss till Mabandu där vi möttes av ca. 15 kvinnor, de flesta vashandiri, och två män.

När vi kom fram gick vi först ett varv runt kyrkan för att se den senaste utvecklingen. Senast Thomas var i Mabandu hade kyrkan ännu inget tak. Nu var taket på plats och kyrkan målad utvändigt och nästan hela insidan.
Vi samlades inne i kyrkan för sång och välkomsthälsningar innan vi gick ut i skuggan för samtal i kvinno- och mansgrupper.




Vi samtalade och delade i ett par timmar medan några av kvinnorna lagade mat en bit bort från kyrkan.

När vi var inne i kyrkan vid välkomandet såg jag ett par kvinnor passera med en levande höna. Jag förstod att hon var vår lunch. Vi samlades under trädet vid kokelden och åt tillsammans och mätta och fyllda av intryck lämande vi församlingen.

Vi vilade ett par timmar när vi kom hem och vid middagen trodde vi att våra svenska vänner från stiftet skulle vara där och äta med oss. De reste runt under veckan och hade varit i Mnene innan de skulle komma till oss. Inga stiftsmedarbetare dök upp under middagen och Thomas och jag drog oss tillbaka för kvällen. Kl 20.30 hörde vi en bil och förstod att de äntligen kommit och att de lyckligt och väl tagit sig fram på den guppiga vägen i den mörka kvällen.