Fredag 12 aug

En ny dag och vi samlades till frukost. Där träffade vi våra stiftskamrater Maria, Caroline, Bertil och Björn som ska vara i Manama under dagen. Vi berättade för dem hur bra vi hade det innan vi skildes.

Thomas och jag hämtade våra kameror och vandrade till det gamla baobaoträdet i Manama. Det stora trädet är ett riktmärke i trakten och under det samlades man till gudstjänst innan man byggde kyrkan 1951. Enormt och majestätiskt stod det där med sin vackra stam, som påminde om elefanthud, och lät sig fotograferas ur alla möjliga vinklar.

Vi fortsatte ner till floden Thuli för att titta på pumpstationen och bron. Genom hjälp från Svenska kyrkan har sjukhuset i Manama fått en pumpstation och ett reningsverk som garanterar sjukhuset ständig tillgång till vatten.

Människor var vid floden och vattnade sina djur och tvättade i de små sjöar som fanns i den i övrigt torra flodbädden. Här fanns ändå vatten som räckte till människorna runt omkring.

När vi gick tillbaka försökte vi gå "the african way" på afrikanskt sätt - sakta, för att inte bli så varma. Inte så lätt för europeer vana att stressa.

Vi mötte djur på väg till floden för att dricka.

Väl hemma gjorde vi oss i ordning för nästa församlingsbesök. Det var som tidigare Mr Manala som  körde och jag och kyrkoherdens fru Mrs Makulubane som åkte inne i bilen, och på flaket hade vi herrarna och i byn hämtade vi upp Mrs Makurane. Resan var lika skumpig som tidigare, men ingen klagade.

Vi kom till kyrkan i Bengo där vi möttes med sång av ungefär 10 kvinnor och en man. Två av kvinnorna var från den lilla församlingen Nahnah som vi inte skulle hinna besöka.
Vi samlades inne i kyrkan för sång och välkomnande innan vi gick ut i skuggan för samtal. Kvinnorna ville att Thomas skulle komma även till dem, men vi började i två grupper.

Samtalet kom att handla mycket om svårigheten att kunna betala till kyrkan när man är änka eller arbetslös, och hur lite lön prästerna på landsbygden då får. Det blev många funderingar kring det svenska systemet med kyrkoavgift och även kring svenska skatter och pensioner.
Så kom Thomas till oss och samtalet fortsatte en stund innan det var dags för lunch. Vid Bengo kyrka fanns ett nybyggt kökshus där man lagat vår mat.

Som bordsbön sjunger man något på melodin till "Tryggare kan ingen vara", så Thomas och jag sjöng med på svenska, vilket gjorde alla mycket glada. Den dagen fick vi ingen sadsa utan i stället vita bönor i tomatsås till ris, kyckling, sås och grönkål. Saft efter maten och ett kex som efterrätt.

Efter maten hann vi med en stunds samtal och Mrs Magaya överlämnade några baobaofrukter och en vacker korg.

På hemvägen bjöd Mrs Makurane in oss i sitt hus. Mrs Maromisa, som också var en av dem som var med i Gävle på den senaste resan, hade lämnat dricka och kakor till oss. Hon hade inte haft tillfälle att träffa oss under veckan, men hälsade att hon skulle komma till gudstjänsten på söndagen. Det var härligt med en fikastund innan vi åkte hem.

Väl hemma upptäckte vi att strömmen gått så att vi inte kunde göra vårt kära kaffe! Efter en liten stund dök biskopens dotter upp med en termos hett vatten "For your tea". Så omtänksamt!

Till middagen kl 18 fanns fortfarande ingen ström utan alla lagade mat på traditionellt sätt över öppen eld ute på gårdarna. På väg till Bible School kände vi den tunga rökdoften från alla eldar där mat lagades. Vi åt i stearinljusens sken innan vi efter en stunds samtal skildes för natten. Innan vi gick in i vårt hus fick vi två stearinljus av biskop L.M. Dube och de lyste upp så fint i våra rum. Som vanligt fanns två hinkar varmt vatten till vår kvällstoalett. Man klarar sig mycket bra på en halv hink vatten, och en hel hink hett vatten är lyx! Vi pratade om vilken beredskap man har hemma i Sverige om strömmen försvinner. Inte skulle vi klara av att laga mat och värma vatten som man gör i Manama.