Onsdag 10 aug

Efter en god natts sömn, om än på lite hårt underlag, vaknade vi till en ny dag. Både Thomas och jag såg till att få ytterligare en tunn madrass i våra sängar innan vi gjorde oss i ordning för att gå till frukost på Bible School. Jag skulle tvätta håret men upptäckte att mitt schampo stod kvar i duschen på Njube i Bulawayo. Thomas hade schampo att låna ut och med en hink rumsvarmt vatten och ett badkar att luta sig över var saken snart ordnad.

Vårt badrum, med en svensk skylt på, hade ingen duschslang och inget varmvatten, men varje kväll fick vi in två hinkar varmt vatten och det räcker långt för att hålla sig ren och fräsch.

Efter frukost gjorde vi oss i ordning för att åka på vårt första församlingsbesök. Vi skulle åka till Mnyabetsi i en liten "truck" lastbil. Damerna, d.v.s. kyrkoherdens fru Mrs Makulubane och jag fick åka inne i förarhytten tillsammans med vår chaufför Mr Manala, medan alla herrarna (d.v.s. Thomas tillsammans med Manamas kyrkoherde rev. Makulubane, vice rektor på Manama High School, Mr P.K. Mlea, och Mr Ntsinia som studerar till diakon) fick sitta på flaket. Inne i den lilla lastbilen fanns tre sittplatser, om man inte behövde växla, men det behöver man ju. Då gällde att sitta med benen i kors och lyfta ordentligt på lår och rumpa vid varje växling. Det gick jättebra och vi blev inte det minsta dammiga till skillnad från herrarna ute på flaket.

En halvtimmes resa, på en något mindre gropig väg än dagen innan, tog oss till den lilla kyrkan i Nmyabetsi. Utanför kyrkan väntade församlingen, ca. 40 personer, varav hälften var barn. De välkomnade oss med sång och med en skylt med texten "We welcome you friends in Christ" Vi väkomnar er, vänner i Kristus.

Vi gick in i kyrkan för välkomnande och diverse tal av herrarna. Barnen spelade ett litet drama och sjöng för oss. Så fick vi en vacker korg som gåva av dem och vi lämnade en hälsning från Gävle. I Zimbabwe är det gästen som får en gåva när man kommer på besök.

Kvinnorna som är engagerade som frivilliga i församlingen kallas vashandiri, och bar sina lila och grå dräkter.

Så samlades vi utanför kyrkan igen. Kvinnorna satt tillsammans med mig i skuggan bakom kyrkan och männen satt tillsammans med Thomas under det stora trädet på gården. Vi berättade för varandra om livet och vardagen i våra hem och församlingar.

Under tiden vi pratade var det några kvinnor som lagde mat över eld en bit bort från kyrkan. Så var det dags för lunch. Man kom fram med ett handfat och en kanna vatten så att vi fick tvätta våra händer. Vi fick sadsa, ris, makaroner, sås, grönsaksröra, kyckling och get. Man frågade om vi åt allt... hm... så jag fick bara kyckling medan Thomas smaskade i sig även getköttet. Härliga klyftor av apelsin efter maten och sedan fanns det tid för samtal i mans- och kvinnogrupperna igen.

De var mycket förvånade över vårt skandinaviska klimat och över att allt inte är bara fantastiskt i den rika Svenska kyrkan. "Konstigt, har ni inte vashandirikvinnor? Hur går det?" "Hur gör ni för att få männiksor att komma till kyrkan?" "Jasså, får man inte undervisa i kristen tro i skolan i Sverige?"

Så sjöng kvinnorna för mig och vi bad tillsammans innan det var dags att "skutta" tillbaka till Manama i vår lilla lastbil.

Väl hemma gjorde vi oss lite kaffe och vilade under eftermiddagen. Våra vänner har lärt sig hur viktigt "fika" är så vi hade fått en liten kastrull så att vi kunde värma vatten till vårt frystorkade kaffe.
Efter middagen fick vi vårt varma vatten och kunde tvätta oss ordentligt innan vi satte oss med lite snacks och summerade dagen.